Den dagen kanske är nyårsafton för somliga.

För gotlänningarna är det juldagen som gäller. En dag som för alltid är förändrad av de legendariska julfesterna som började dyka upp i mitten av 90-talet i regi av Danne Bertholdsson och hans vänner.

Vi festade på Munkkällaren, på Gutekällaren, på Hamnplan 5, på Rindi, på Henrys. Vi samlades på dansgolvet och vi samlades bakom skivspelarna. Där trängdes vi lika mycket som vi gjorde på dansgolvet och i baren. Danne och Danne, Perra Matsson, Matte Landin, Henrik Löwenhamn (undertecknad) och många fler.

När man tänker tillbaka på de här festerna så flimrar alla musikstilarna förbi. Som ögonblicksbilder från en ständigt föränderlig klubbvärld. Vi minns Gutekällaren när Speed Garage var det hetaste och Dee från London tog oss med på den resan. Vi minns Craig Matts drum’n'bass-sessions. Jag minns mitt set på Munkkällaren 1998 som var oerhört inspirerat av Ibiza, trots att vi inte besökte världens näst bästa ö förrän året efter. Jag minns mitt Sasha-inspirerade set på Rindi. Var det 2000? Eller 2001?

Glowsticks, sirener och andra tillbehör inhandlades. Discoprylar hämtades och installerades. Planer gjordes upp. Professorn kopplade in allt åt oss. Drog sladdar och hade en hel arsenal av roliga prylar med sig. Vissa nattklubbar i staden fullständigt tömdes på prylar och flyttades till den lokal vi befann oss i.

Det blev en tradition att sitta kvar på jobbet en natt och fixa till en inbjudan. Precis som jag nu sitter och skriver det här.

För i år är vi tillbaka. Vi har blivit aningens äldre. Visare har vi kanske blivit. Men det är inte alls säkert. Men vi har samlat på oss en rätt stor samling musik. För stor för vårt eget bästa. Våra liv styrs av musiken. Vi har en låt som soundtrack till varje händelse i livet.

En del minns ansikten. Dofter. Bilder. Årtal.

Jag minns musiken. Som Roisin Murphy stående på en högtalare sjungandes Sing It Back på Ibiza 1999. Som Love Story med Layo & Bushwacka! som jag hörde första gången på Amnesia 2000. Lee Burridge avslutade med den innan Erick Morillo skulle börja. Som ADJD – Believe som Craig Richards spelade klockan 10 en söndag förmiddag på Fabrics 5-årsfest. Eller när Terry Francis sju timmar tidigare spelade Sydenham & Ferrers Sandcastles. Eller när Damian Lazarus spelade Âme – Rej på Grodan.

Vi tänkte ägna juldagskvällen åt att framkalla alla de där minnena. De som gömmer sig där bak i huvudet och kommer fram när ni hör en låt på radion eller sitter en fredagkväll efter På spåret och klickar planlöst runt i Spotify eller på Youtube. När det rycker i benen och ni tänker tillbaka på hur det en gång var.

Hur det var på Club Seduction på Burmeister när Danne och Danne styrde golvet exakt dit de ville. När de gjorde likadant på Snäck. På de stora festerna i ishallen.

Hur det var på Kräm och Henrys. Hur det var på Grodan Cocktail Club, Fredsgatan 12 och Monday Bar. På Hamra krog. Lydmar, Solidaritet, Olssons skor, Grill, Berns och alla andra ställen där Danne Bertholdsson och jag har spelat genom åren.

Vi samlar alla de bästa låtarna från dessa år. River ner dom, hackar upp dom, blandar runt dom. Häller upp dom i en tratt och spritsar ut dom i en salig röra. Vi gör det i fem timmar. I puben på Munkkällaren. Det kommer att bli vårt lilla speciella rum.

För man får ju faktiskt vara nostalgisk en gång om året. Vi väljer att vara det den 25 december. Jag hoppas att vi ses där.

/Henrik Löwenhamn